Emil hette en pojke som bodde i Lönneberga. Han hade runda blå ögon och ett runt rödblommigt ansikte och ljust, ulligt hår. Alltihop såg snällt ut på något sätt, så man kunde tro att Emil var en riktig liten ängel, men det skulle man bara inte inbilla sig.«Han gör jämt hyss, den pojken», sa Lina som också bodde i Katthult i Lönneberga precis som Emil. «Jag har aldrig sett på maken till unge!» och Lönnebergaborna tyckte synd om Svenssons i Katthult som hade en sån illbatting till son. Tänk om de vetat att Emil skulle bli ordförande i kommunalnämnden när han blev stor! Men den här boken handlar inte om det, den handlar om hyssen, som den där gången Emil fastnade med huvudet i soppskålen och den där olyckliga söndagen när han hissade upp lilla Ida i flaggstången.
Läs också de andra berättelserna om Emil:Nya hyss av Emil i LönnebergaÄn lever Emil i Lönneberga