11-åriga Ida och hennes föräldrar ska ta emot ett fosterbarn och bli familjehem.
Ida som är ensambarn hade fantiserat om att någon yngre skulle komma, helst en tjej.
Istället flyttar David in: en strulig, tillknäppt 15-åring. Vad kan de ha gemensamt? För det mesta pratar han knappt med henne. Men mamma och pappa gullar orimligt mycket med David. Om kvällarna, när de tror att Ida sover, sitter de och dricker te och pratar med David. De ser mellan fingrarna med att han smygröker och alltid kommer för sent. Irritationen jäser inom Ida och hon känner sig utanför.
Kompisarna däremot tycker att David är spännande och snygg, och i skolan får hon frågor om hur det känns att ha fått en bonusbror eller fosterbror. David känns inte som nån bror överhuvudtaget. Så dyker en chans upp att bli av med honom. Ska hon ta den?
När en familj tar emot så kallade fosterbarn förändras livet för de egna barnen drastiskt, något som sällan uppmärksammas. Lina Stoltz tar ofta upp angelägna ämnen i sitt författarskap. Så även denna gång.
