Det var bara det att Finn och Jon inte hade kommit än, dom var i stan, det var där dom var på vintrarna. Det var bara jag som var här jämt. Fast dom kommer ju snart, om några dagar kommer dom.
Tiden står stilla när man väntar, när man bor på landet och sommarstugorna står tomma på kompisar och allt är tråkigt. Sedan händer allt i raketfart — det är stjärnljus och öldrickande styvpappor, älvdansdimma och dyk från bryggan, cykelfärder och skrubbknän och mitt i allt börjar det glöda och man har blivit kär.
Mirja Unge är en mästare på att måla stämningar med språket, hon skriver om Fannys sommar så man känner kliet från myggbetten, hoppet i hjärtat och de ändlösa dagarnas ljus.
