Det är lätt att hitta invändningar mot BNP-tillväxt men det är inte konstruktivt att blunda för att vårt moderna samhälle i alla dess delar är utvecklat under en tid av expansion. Tekniska framsteg och ökad produktivitet har lett till minskat behov av arbetskraft, men så länge ekonomin växte var det möjligt att ”skapa” nya jobb. Utan tillväxt riskerar nu arbetslösheten skjuta i höjden. Dessutom är viktiga byggstenar i den välfärd som vi värnar — sjukvård, skola och pensioner — i grunden hotade när tillväxten uteblir och vi går in i den ständiga lågkonjunkturen.
Och inte bara sysselsättning och välfärd är i riskzonen. Det finansiella systemet kan rasa samman den dag som expansionen inte längre är möjlig. I en verklighet med en växande real ekonomi var det inte bara möjligt att öka skuldsättningen, det var faktiskt för de flesta både klokt och rationellt att göra så. Som en följd av detta har, under de senaste årtiondena, den finansiella sektorn och de samlade skulderna växt till en gigantisk storlek. Det som fram till nu har varit en förutsättning och ett smörjmedel för samhällsutvecklingen riskerar bli den kvarnsten som sänker tillväxten.
Detta är i ett nötskal tillväxtens dilemma. Å ena sidan uppenbara gränser för fortsatt tillväxt. Ekologiska och resursmässiga gränser som inte är förhandlingsbara. Å andra sidan ett samhälle som förutsätter ständig expansion. I en krympande ekonomi kommer inte bara välfärden, utan också den sociala stabiliteten, demokratin och i förlängningen freden att sväva i fara.