Olof tittar efter henne när hon vandrar iväg. Han sitter kvar vid matbordet i den öde matsalen, blickar ut över den blånande Mälaren. Det blir allt svårare att se i rummet, men han uppfattar konturerna av två kvinnor ur personalen som står borta i dörröppningen och glor på honom. Alla bord är undanstädade utom hans. Han reser sig och ropar in mot köket, ”tack för maten”, en av tanterna där inne viftar med ett köksredskap som svar och han går.
Han följer den mörka korridoren mot sitt rum. Karin Stolpe. Han tänkte sig inte henne så. Han föreställde sig henne som svalare. Varje gång han sett henne i korridorerna har det funnits något upphöjt över hennes person, som han inte tyckt om. Sven Stolpes fru, den uppburna, som sällan möter blickar och aldrig lägger undan titlarna, som alla förhåller sig till när hon stiger in i ett rum. När han häromdagen bjöds in till tornrummet, där Sven Stolpe högläste en artikel om litteraturkritik, satt hon vid hans sida och var dekorativ. Stolpe blev hårt ansatt av åhörarna, med rätta, för texten var svag och så full av motsägelsefulla anklagelser åt olika håll att det var svårt att ta den på allvar. Den enda som stod på Sven Stolpes sida var Karin Stolpe. Hennes försök att framprovocera de andras gillande genom direkta vädjanden var avgjort pinsamma. Men den kvinna han just samtalat en kort stund med i skymningsljuset i matsalen var någon annan. Och omärkligt får minnesbilderna från tornrummet andra färger och nyanser. För Sven Stolpe är allt ett krig och hon har accepterat den världsbilden – och valt sida i kriget. Det behöver inte vara fånigt. Det finns något trofast i det, och hedersamt: Utåt och inför andra står hon bakom sin man, även när han har fel. Han tycker om det.
I sängen läser han Bergtagen av Thomas Mann, som gör ett särskilt starkt intryck på honom. Olof insjuknade i lungsot i vintras, och sanatoriebeskrivningarna i boken får honom att tänka på de fyra månader han tillbringade på sanatoriet i Mesnalien i Norge. Det är som om allt kommer tillbaka till honom när han läser, tystnaden i korridorerna, de egendomliga behandlingsformerna, som bar något nästan religiöst över sig, liggkurerna och den ständiga rädslan för ronderna och provsvaren, ljuden av sjukdom genom de tunna väggarna, den isande känslan när sjuktransporter kom för att hämta ännu en avliden patient. Kanske var vintern hans livs botten, så uppfattar han det, särskilt senvåren när han upplevde ett psykosliknande tillstånd och var övertygad om att han skulle dö. Men han överlevde, och blev långsamt starkare. Och sedan han kom hit har drömmarna fått konturer igen. Han känner sig lätt och sann mot sig själv. Han ska fortsätta studera historia, och aldrig ge upp drömmen om att skriva. De här tjugoen åren har varit en svår förberedelse, men nu börjar livet.
Precis innan han somnar kommer en minnesbild över honom från mötet i matsalen med Karin: när hon satte upp sitt hår, de vita armarna över huvudet, som ramade in hennes ansikte. Det är inte mer än så, en snabb bild, som kommer och försvinner.