Huvudpersonen i Boyes första roman Astarte [1931] är en skyltdocka som blir till ett slags idealens spegelbild, i en kritisk vision av skönhetsindustrin och konsumtionssamhället som i dag överrumplar läsaren med sin klara enkelhet.
Karin Boye [1900–1941] hör till vår litteraturs mest klassiska och folkkära röster. Att hon blev så folkkär är å ena sidan paradoxalt, eftersom hennes språk i sitt innersta reser uppror mot sin civilisations normer; å andra sidan ter det sig logiskt, eftersom hennes människoideal är ett individuellt uttryck så långt drivet att det uppgår i det kollektivas »träd«.