Kongo, rumban och jag

”Tänk om flygplan är som pengar. Tänk om de bara fungerar för att vi alla tror på att de fungerar. Och tänk om alla på det här planet samtidigt tvivlar, bara i några sekunder, precis när vi lyfter och att trycket faller och att nosen dyker ner i terminalen och allt brinner upp.

Ungefär så försöker jag sluta tänka medan jag blundar och med iskalla knogar greppar om armstöden på planet som ska ta oss till Kongos huvudstad Kinshasa. Jag vet inte om det än men om sex dagar, när planet i motsatt riktning lyfter från Kinshasas flygplats, kommer jag sitta med näsan tryckt mot rutan och njuta av hur vackra blixtarna utanför fönstret är.

Från luften kommer Kinshasa att breda ut sig under planet som en gnistrande amöba, upplyst nästan enbart av öppen eld mitt i ett stort hav av svart, och jag kommer inte att tänka att det är min kroppsvikt mot fönstret som gör att planet plötsligt girar till höger. Istället kommer jag att tänka att det är den absolut vackraste stad jag sett uppifrån och att dess våldsamma närvaro, på mindre än en vecka, kan tvätta även den allra mest neurotiska människa ren från tvångstankar.”

Så börjar Elin Unnes resedagbok från Kongo, dit hon åkte med den världskände konstnären Carsten Höller för att söka upp några av Afrikas just nu största musikstjärnor.

Det är en annan version av nutidshistorien, en berättelse i kortformat om ett land långt ifrån krig, kolonialism och diktatorer. För Kinshasa ruvar på en hemlighet: en fullkomligt unik musikscen. Ingenstans i hela världen betyder musik så mycket. Samtidigt är det få i resten av världen som vet om vad som just nu pågår i Kongo.

Kongo, rumban och jag är ett resereportage från en explosiv, vital och självförsörjande musikscen, fylld av musiker som istället för de amerikanska rapparnas nyrika uniform klär sig i japansk haute couture och skolflicksuniform.