I Terpsitone undersöker Christer Boberg förhållandet mellan människa och maskin. Diktsamlingen är döpt efter ett av León Theremins märkliga musikinstrument, en variant av den mer kända theremin, men gjord för att dansa i.
Boberg skriver i en avslutande not: ”Maskiner äger en förförisk makt över oss och påverkade oss långt innan de fanns. Den här anakronistiska tankegången har varit ledande under arbetet med Terpsitone. Mitt intresse för instrumenten har således primärt inte varit tekniskt eller musikaliskt. I stället har det handlat om bilderna de frammanar: människan som dansar hukande under en apparat eller som i en sorts tillbedjan står och utför de mest utsökta handrörelserna — eller de mest krampaktiga — i tomma luften för att få en maskin att ljuda. Men även jag har drabbats av instrumentens förrädiska skönhet. De är verkligen vackra. Och skrämmande. Ambivalensen är den här diktsamlingens kött.”