Första kapitlet
i vilket jag firar min födelsedag
huset blommar upp en sista gång,
vi flyttar och något glöms.
Det var tyst i huset. Dom första solstrålarna letade sig in mellan husen på torget och träffade mej i ansiktet. Jag gick upp fast det var alldeles för tidigt. Jag skulle i alla fall inte kunna somna om.
Det var morgonen då jag fyllde tolv år och allting började.
Lägenheten såg ut som den soptipp som vi snart skulle flytta till. Överallt låg det högar med saker – lakan, gardiner, gamla kläder, fjantiga prydnadsföremål som Morsan samlade på, böcker, ritblock, penslar och kasserade teckningar. Jag kryssade försiktigt bland alla grejer.
Jag kikade in i vardagsrummet.
Där låg Morsan och sov i allsköns ro. Hon hade dragit en gammal silverrävspäls över sig, för hon var alltid så frusen om nätterna. Vid hennes fötter låg Kilroj. vår hund. Han gav mej en sömnig blick där jag stod i dörröppningen, överraskad över att jag hade tagit mej upp före honom för en gångs skull. Sen gled han ner från sängen och överföll mej med små grymtningar, flämtanden och våta puffar.
”Sch! Du väcker Morsan!” viskade jag i hans lurviga öra.
Vi drog oss ut i köket. Jag hittade en plastbunke och en visp bland travarna av kastruller, inlindade glas och tallrikar, såskoppar, soppterriner och plättlaggar. Jag vispade upp grädden och strök ut den över tårtan som jag hade fixat i ordning kvällen innan, medan Morsan höll på med en av sina veckotidningsbilder, Jag avslutade det hela med att peta i tolv tomtebloss från i julas, för några tårtljus kunde jag inte hitta.
”Jävla allting”, sa jag.
Kilroj slickade av vispgrädden från mina fingrar och tittade på mej med sina sorgsna ögon, som om han förstod hur eländigt allting var och hur tilltrasslat allting skulle bli. Jag böjde mej ner