Tjejerna stod utanför den låsta träningslokalen och väntade otåligt, precis som de gjorde varje tisdag vid denna tidpunkt. Kylan var påtaglig och höstlöven virvlade runt fötterna på dem men de stod hellre ute och frös än kom för sent. Träningen skulle smärta men lik förbannat kunde de inte hålla sig ifrån lokalen. Det hade blivit som ett gift.
En viss oro uppstod i gruppen när en ny tjej närmade sig den lilla skaran.
”Hej! Jag heter Lina”, sa den nya tjejen och sträckte fram handen till föga nytta. Ingen tog emot den eller yppade sitt eget namn.
”Är du säker på att du ska vara med på den här träningen?” frågade en av tjejerna som hade varit med ända från starten.
”Ja en kompis till mig rekommenderade den. Sa att den är hård och så.” De frågade inte vad kompisen hette. Namn verkade inte nämnas i onödan i detta sällskap.
”Jo nog är den hård alltid”, svarade en annan tjej. ”Men inte bara hård. Den är väldigt… speciell.”
