Vad skulle hända om vi återvände till Peer Gynt men istället betraktade skeendet ur Solveigs blick? Vad skulle det innebära för det norska nationaleposet? Berättelsen om den som väntar, hur ser den ut? Karl Ove Knausgård har i sin nya kortroman eller långnovell Fåglarna under himlen, tänkt som ett libretto till ett större körverk, skrivit fram en Solveig för vår tid.
«Ovanför mig kommer några kråkor flygande. Fler följde och kort därefter var himlen svart av fåglar. Det liknade en köttmatta, tänkte jag, med vackra skiftande mönster i svart och blått, som i nästa ögonblick upplöstes.»
