Sprängaren

Orden rubbade Beatas cirklar, det såg Annika.

– Ska vi gå vidare? dånade hon och maskarna kröp ut genom hennes huvud och jag visste att jag måste döda henne. Det förstår du väl? Det måste du väl förstå? Att hon inte kunde leva? Hon var ett monster, en ond ängel med gloria. Det onda hade ätit upp henne, fördärvat henne inifrån och ut. Mitt hus hade rätt, det var hon som var ondskan på jorden, jag hade inte sett det, de andra hade inte sett det, de hade bara sett samma sak som jag, hennes framgångsrika yta och skinande aura och blonderade hår. Men jag såg, Annika, jag upptäckte hennes rätta jag, för mig visade hon sig som det vidunder hon var, hon stank av gift och ruttet blod…”

Det svindlade för ögonen när hon uttalade orden. O ja, ville jag ropa, men jag nickade bara och sa att det skulle bli en utmaning, ett spännande ansvar som jag kände mig mogen att axla.

Jag beundrade henne alldeles oerhört. Alla skärpte sig när hon kom, presterade sitt yttersta. Hon hade den effekten på människor. Det hon inte visste om OS-organisationen och arenabygget, det var inte värt att veta

Beata nickade ivrigt.

–

– Ja, jag var förtvivlad över människors ondska, över att svin som Stefan Bjurling fått leva. Varför skulle ödet använda just mig för att få slut på eländet? Varför är allting alltid upp till mig, va?

Hennes undermedvetna gick igång, viskade: Ta det lugnt, lyssna på kvinnan, se vad hon vill, gör som hon säger, försök vinna hennes förtroende.

Den ultimata frågan är i så fall om jag behöver absolution, och i så fall av vem.

Jag minns fortfarande min förundran över det faktum att jag inte kände någon fasa. Jag såg en död människa, inte äldre än jag själv, och det berörde mig inte. Han var varken obehaglig eller tragisk, bara stilla.

Hon hade inte en aning om hur man bör bete sig när man hålls fången av en galning