Magikerna

Quentin kände igen den här rörelsen. Det var rörelsen hos en grupp energiska, extremt tävlingsinriktade provvana personer som tog itu med sin uppgift.

De talade långsamt, som om båda utforskade språket för allra första gången.

Vinden bet genom det tunna tyget i Quentins intervjukostym, men han vägrade knäppa överrocken. Han lät kylan blåsa rakt igenom. Det spelade ingen roll, han var ändå inte där på riktigt.

Han hade utfört alla nödvändiga ritualer, uttalat orden, tänt ljusen, gjort offren. Men likt en olydig ande vägrade lyckan att infinna sig. Han kunde inte komma på något mer att ta sig till.