Camilla Sten

Lisa, vakna!”

”… vad …”

Lisa klippte med ögonen i det kolsvarta rummet, försökte förstå var hon var och varför någon ropade hennes namn.

En brysk klapp på kinden fick henne att sätta sig upp.

”Vad gör du?” muttrade hon och gned sig i ögonen. ”Vad är klockan?”

”Lisa, du måste vakna”, sa hennes mamma. ”Så, upp ur sängen med dig nu.”

Det plötsliga, skarpa ljuset från lampan i taket fick Lisa att blunda, men ljudet av byrålådor som drogs ut tvingade henne att sätta sig upp.

Hennes mamma höll på att plocka ut alla hennes kläder ur byrån och stoppa ner dem i en stor, sliten resväska.

”Mamma, vad gör du?”

”Du måste packa, Lisa. Det är bråttom! Han sa att ni inte har mycket tid.”

”Vem? Vad är det du pratar om, mamma?”

Hennes mamma rörde sig med en manisk energi som Lisa aldrig sett förut.

”Du har fått plats på en skola, Lisa”, sa hon och stannade upp. ”En skola söderut. Du får komma bort från den här förbannade, förhäxade platsen. Förstår du? Du har en chans att komma bort från allt det här.”

Allting snurrade. Lisa skakade på huvudet.

”Jag förstår inte”, sa hon. ”Jag har inte sökt plats någonstans, det måste vara ett misstag …”

Hennes mamma skakade på huvudet.

”Det är inte ett misstag, Lisa. Det är en chaufför utanför dörren som kör dig till tågstationen. Du ska ta tåget till Stockholm. Du ska bli inackorderad hos en dam där.” Rösten darrade. ”Jag vet att jag inte alltid gjort allt rätt, Lisa, men det här är din chans. När du sa att du skulle börja jobba på den där förbannade skolan så ville jag säga nej, men se vad det har givit dig. En ny chans.”

Hennes mamma kramade om henne, så hårt och plötsligt att Lisa inte hann reagera. Mammans hår luktade unket, men där fanns också en doft hon kände igen, en som väckte minnen; en doft som luktade som trygghet och säkerhet och hemma.

”Du är så begåvad, Lisa”, sa hon. ”Minst lika begåvad som Johan var. Jag vet att du tror att jag inte sett det, men jag ser. Jag trodde bara inte att det fanns någon möjlighet för dig att göra något av det, men nu får du det. Nu får du fullfölja vad Johan påbörjade. Det är ett mirakel, Lisa. Din vän har åstadkommit ett mirakel.”

”Min vän?”

Hennes mamma släppte taget och log. Det fick henne att se tio år yngre ut.

”Din vän som ordnat platsen på skolan”, sa hon. ”Din vän från Stockholm som fått allt det här att hända.”

Karl.

Lisa kände hur hon blev fuktig i handflatorna. Hon letade efter ord, men fann inga.

”Jag kommer att se till att du är säker. Vad som än krävs.”

Han hade sagt att han skulle hålla henne säker, att han skulle göra vad som helst för att se till att hon inte skulle råka illa ut. Han hade sagt att hon var intelligent. Att hon förstod saker med en gång. Att hon borde få gå i skolan, studera vid universitet, utbilda sig och ta examen …

Lisa pressade händerna mot munnen för att kväva ett nervöst skratt, och hennes mamma släppte taget om henne.

”Skynda dig nu. Så att du inte missar ditt tåg!”

Lisa var