John Boyne

are, på kvällen den dagen som

are, på kvällen den dagen som Bruno

En eftermiddag när Bruno kom hem från skolan fann han till sin förvåning att Maria, familjens husa – som alltid brukade hålla huvudet nerböjt och aldrig lyfte blicken från golvet – stod i hans rum och drog ut alla hans ägodelar ur garderoben och packade ner dem i fyra stora trälårar, till och med de saker han hade gömt längst in och som tillhörde honom och som ingen annan hade något med att göra.

”Vad gör Maria?” frågade han på ett så artigt sätt han kunde förmå sig till, för även om han inte tyckte om att komma hem och se hur någon gick igenom hans ägodelar så hade hans mamma alltid sagt åt honom att han skulle behandla Maria med respekt och inte bara ta efter sin pappas sätt att tala till henne. ”Låt bli mina saker.”

Maria skakade på huvudet och pekade bakom honom mot trappan där Brunos mamma just hade dykt upp. Hon var en reslig kvinna med långt rött hår som hon samlade ihop i någon sorts nät bak i nacken, och nu stod hon och vred händerna nervöst som om det var något hon helst sluppit behöva säga eller något hon helst sluppit behöva tro på.

”Mamma”, sa Bruno och gick med bestämda steg fram mot henne, ”vad är det som har hänt? Varför håller Maria på att gå igenom mina saker?”

”Hon packar dem”, förklarade mamma.

”Packar dem?” sa han frågande och gick i tankarna snabbt igenom de senaste dagarnas händelser för att komma på ifall han hade varit särskilt stygg eller hade sagt sådana ord högt som han inte fick säga och om han nu skulle skickas iväg på grund av detta. Han kunde inte komma på något alls i den vägen. Faktum var att han under de senaste dagarna hade uppfört sig mycket ordentligt och snällt mot alla och efter vad han kunde minnas inte hade orsakat några katastrofer över huvud taget. ”Varför det?” frågade han därför. ”Vad har jag gjort?”

Mamma hade redan hunnit gå in i sitt eget sovrum vid det laget, men där inne stod Lars, betjänten, och höll på att packa även hennes saker. Hon suckade och slog ut med händerna i vanmakt innan hon vände och gick tillbaka till trappan, tätt följd av Bruno som inte tänkte släppa frågan utan att få en förklaring.

”Mamma”, envisades han. ”Vad är det som händer? Ska vi flytta?”

”Följ med mig ner”, sa mamma och gick före mot den stora matsalen där Furien hade varit på middag veckan innan. ”Vi pratar där nere.”

däcket och sparkade ifrån ordentligt med fötterna mot marken. Varje gång gungan svängde bakåt steg den högt och undvek nätt och jämnt att slå i själva trädstammen, men den kom ändå tillräckligt nära för att Bruno skulle kunna använda fötterna att sparka ifrån med och gunga ännu fortare och högre i nästa sväng. Det fungerade utmärkt