»I morgon börjar behandlingen. I morgon vid den här tiden –
klockan är snart två – är jag väl hemma igen. Fulltankad med
epirubicin-cyklofofamid (EC).«
Varför inte just jag – när så många andra också drabbas? Med
det mantrat försöker Yvonne Hirdman besvärja ödet under den
till synes ändlösa behandlingen mot bröstcancer – operationer,
cellgifter, strålning. Den tär på kroppen, på humöret, på tålamodet
och leder till tvära kast mellan förmiddagarnas optimism
och eftermiddagarnas kraftlöshet.
Men det är även en bok om kärlekens och närhetens kraft.
Vad vore livet utan dem man älskar?
Via dagboksanteckningar får vi följa dessa dagar, resorna
till och från sjukhuset, känslorna inför den kropp som tas ifrån
henne, som hon inte känner igen. Vi får läsa om framgångarna
och bakslagen.
Med sedvanlig skärpa skriver hon också om det som pågår
utanför hemmets lugna vrå: feminismens nya märkliga vägar,
historielösheten som får samhällsdebatten att skeva, »efteråtet«
och åldrandet.
Ibland är hon oresonlig. Och hon vet det.